Jag var, för bara två år sedan, en träningsnarkoman som innerst inne satt hemma och undrade hur folk kunde vara feta. Varför misshandlade de sina kroppar så? Varför slutade de inte helt enkelt att käka chips och godis och fem stora portioner pommes till middag? Hur kunde man göra så mot sig själv? Det var ju bara att ge sig ut och springa lite! Gå till gymmet.
Jodå.
Så blev jag gravid. Fick hyperemesis gravidarium, det vill säga konstant illamående. Eller konstant spyende om man så vill. Nu vill man ju gärna tro att jag blev toksmal och gick ner i vikt istället, men nähäedå, jag gick upp i vikt. Trettio kilo. Jag var ju tvungen att äta något varannan timma, och måste man käka så ofta blir det gärna mackor. Annars åt jag knappt godis under hela graviditeten.
Fast så kan man ju inte räkna förstås. För jag hade cravings på kanelsnäckor, glass, chokladbollar...
Nåväl. Tretti kilo gick jag upp. Tjugo gick jag ner.
Så här står jag nu, elva kilo ifrån min startvikt innan graviditeten och undrar när de sista kilona ska försvinna. När ska de det? Åtta månader senare inser jag att jag får göra något åt det. Så jag börjar springa. Tre kilometer. En vecka senare har mitt knä pajat. Förmodligen på grund av övervikten. Så jag vilar hela sommaren, sen börjar jag springa igen. Tre, fyra kilometer. En vecka senare har jag fått benhinneinflammation. Nu har jag vilat i snart två veckor, och jag tror, TROR, att jag kanske kan få springa en vända imorgon.
Den här gången ska jag vara klok. Bara springa två kilometer. Ta det lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar